Precis så tycker jag att löpning ska vara! Hårt, tufft och jobbigt. Annars kan man lika gärna skita it eller ägna sig åt något annat. "Blink blink"! Nej men så klart får man springa lugnt och lätt om man vill. Bara positiva hälsofördelar med det. Jag tycker däremot inte att att det är kul om jag inte får pressa mig hårt och springa fort. Då går jag hellre! Tävlingsmänniska ända ut i fingertopparna och leter ständigt efter utmaningar. Jag tävlar alltid mot mig själv och andra. Söker ständigt efter smärta och känsla av total trötthet. Jag går igång på smärta och motstånd. Och jag älskar när man är mitt uppe i en jätte långa och brant backe, pulsen är otroligt hög, benen är som 2 cementklumpar och det enda som för en framåt och uppåt är viljan. Är inte det en otroligt härlig känsla när man nått toppen och sedan fortsätter springa med cementklumpar till ben och en puls som står ända upp till öronen på en? Eller med känsla av att ha klarat något som just där och då kände omöjligt men som du sedan klarade?
Har ganska nyligen hitta en rundan som har blivit min favoritrunda. Tuff teknisk terräng samt ett par mycket rejäla branta och långa stigningar som aldrig tycks ta slut när man är mitt upp i det. I dem stigningarna får i princip hela kroppen jobba för att ta sig uppåt och hjärnan får ständigt signalera till kroppen att fortsätta springa och inte ge upp. Jag har mina knep som jag brukar ta till när det börjar bli jobbigt som att till exempel skjuta fram bröstet, hålla blicken högt och le. Funkar alltid! Efter 8 tuffa kilometer var hela kroppen helt slut och promenaden hem gick i slowmotion. Benen var tunga och möra, magen värkte, armarna trötta och andningen tung. Jag tar i med hela kroppen när jag springer haha Oj vad jag älskar denna känslan. No pain no gain, det är min grej det!
Bild från tjurruset. Den tävlingen är nog det roligaste jag någonsin gjort i mitt liv..
Kommentera