halsoboost.webblogg.se

 
Min morbror och jag hade en löpardate, 15 km traillöpning som jag trodde skulle bli som en dans på rosor för mig. Inte trodde jag att en ruskigt snabb asfaltslöpare skulle fixa skogen lätt som en plätt. Jag hade gått och kaxat upp mig under ett par dagar och skrytit om hur jag skulle ge honom en riktig match. Ibland ska man nog bara hålla munnen och inte döma folk i förhand. Det var nämligen jag som fick mig en rejäl match. Tuffaste löppasset på väldigt länge, benen vart helt stumma och flåset låg nog väldigt nära max flertalet stunder. En ruskigt snabb asfaltslöpare som fixar skogen galant och som är expert på att få mig att pressa mig till det yttersta. Och jag som är tävlingsmänniska ger aldrig upp. Gick på ren vilja dem sista 6 km och att det var riktigt kraftig motvind gjorde inte saken lättare precis. Jag fick helt enkelt ta steg för steg och tänkte inte ge upp förän klockan stod på 15 km även om jag vid ett tillfälle ville korta av rundan. Tur att mitt pannben är starkt och tävlingsinstinkten är stor. 15 km riktigt tuff och snabb traillöpning vart och ett nytt personbästa på denna runda. Ibland är det bra att pressa sig riktigt hårt- efter ett sånt här pass känns inget omöjligt längre! 

 

En tradition jag har är att springa på julafton. Riktigt härligt att springa och röra på sig innan man ska vräka i sig en massa god mat och fika. Det vart en tuff 8 km runda i ett långsammar tempo då benen var extremt trötta efter 15 km rundan med min morbror. Backarna kändes extremt jobbiga men jag krigade på. Tänkte på allt gott jag skulle äta och överöste mig själv med positiva och peppande ord. Tog mig runt och är riktigt nöjd trots den sämsta tiden på denna runda. Men vad fan, ibland skiter även jag i tiden haha

 

 Torsdag

Då var det liksom dags igen att ge sig ut. Vilade i onsdags för att får någorlunda pigga ben. Och det gjorde verkligen susen när jag drog ut på en snabb 8 km runda. Var tillbaka på mina vanliga tider igen och benen kändes pigga, fräsha och starka. 

 

 
Veckans sista löppas som också blev en snabb 8 km. Benen kändes riktigt starka och pigg och jag lyckades leverera ett riktigt bra pass både vad gällande teknik och fart. Dock var hela rundan riktigt lerig och det var svårt på vissa ställen att få ett bra grepp för att kunna trycka på ordentligt. Jag slirade till ett flertal gånger och vid varje steg skvättes det upp lera. Byxorna var rena innan men ganska så bruna efter. Även jackan blev lerig haha Men det är det som är lite av tjusningen med traillöpning, att få bli riktigt lerig. Precis som när man var liten. Jag tycker faktiskt att det är riktigt roligt att få springa igenom vattenpölar och att bli riktigt lerig. Man känner sig liksom som ett litet barn igen.