Jag har lämnat asfaltslöpningen för alltid. Aldrig mer ska jag springa på det slitsamma, hårda, ensidiga och montona underlaget mer än nödvändigt. Jag har gått och blivit så förälskad i traillöpning att asfalt inte längre lockar mig. Visst, på asfalt springer man just fortare och där är jag snabb MEN jag tröttnar snabbt och upplever inte löpningen som rolig på asfalt. Och enligt mig ska löpning vara roligt och något man längtar till och även om vädret är trist så vill man ut. Tycker man inte att det man gör är roligt så kan man lika gärna skita i det enligt min mening. Det finns så många olika sätt att träna på så det finns ingen anledning att göra något som man inte finner glädje i. Jag kommer alltid att göra det som jag finner glädje i för om man inte gör det kommer man troligtvis hamna i många tunga svackor och säkert sluta träna. Visst vore det synd eftersom träning ÄR det bästa som finns.
Sedan jag började med traillöpning har jag inte haft en enda svacka eller motivationsdipp. Vaknar alltid upp med ett leende, ler alltid under alla pass och längtar alltid tills nästa pass oavsett hur jobbigt rent fysiskt ett pass har varit. Alltid motiverad och taggad och vill aldrig sluta springa när jag är ute på en tur. Precis som det ska vara enligt mig. Känner inte alls samma prestationsångest längre som jag hade förut utan nu handlar allt om ren och kär glädje. Visst vill jag fortfarande prestera och det gör jag ta mig tusan. Utvecklas i all världens fart just nu. Utvecklingskurvan går spikrakt uppåt och det tror jag helt beror på glädjen som jag har i det jag gör. I detta fall alltså i traillöpning. Har man glädje i det man gör kommer man att utvecklas tror jag. Eller rättare sagt, jag vet det!
Både i torsdags och idag var jag ute på en tur i skogen. Runt milen båda gångerna och hade känslan av att inte vilja sluta springa båda passen. Men det gäller samtidigt att våga lyssna på kroppen och inte låta hjärna styra. Så undviker man skador. Nu har jag kört hårt ett tag och ökat löpningen kraftigt dem senaste veckorna. Även om det känns bra så kan man inte bara öka, öka och öka lite till. Det kan kännas väldigt bra och utveckling går framåt eftersom man når såkallad superkompensation. Men kanten för att man ska tippa över och falla är hårfin. Som att stå på kanten av ett högt berg, tappa balansen och stupa rätt ner. Man kan nog säga att jag nu är mer än halvvägs upp för berget, nästan uppe på toppen, påväg mot superkompensation. Därför tänker jag att nästa vecka ta en liten chillvecka gällande löpningen. Köra ett par pass, lätta pass! För att behålla den glädjen jag har och undvika onödiga skador som lätt kan ta död på glädjen. Feels lika a good plan! Dont you think?
Kommentera