Medan andra lägger ut den ena outfits bilden efter den andra efter ett avslutat träningspass bjudar jag istället på den ena skogsbilden efter den andra haha. Men jag älskar verkligen skogen, både att springa i och fota. Skogen är verkligen vacker tycker jag. Finns massor av snygga och häftiga verk i skogen som förtjänar hamna på bild. Verk som moderjord/natur (eller hur man nu säger) har skapat. Skogen är en riktig cool, häftig och en helt underbar plats att vistas i. Min kärlek till skogen är enorm och jag anser mig själv som 110% skogsmulle och trivs bra att vara det. Att spendera timmar i skogen utan anledning är inga som helst problem.
Dessa bilder här nedan visar några partier av den rundan i skogen som jag springer i. Favoritdelen av min runda är när man springer upp för ett berg som är riktigt krävande för benen. Jobbigt som tusan men när man väl är uppe så får man en otroligt fin utsikt att njuta av, om man nu stannar. Men annars är det många branta backar som tar musten ur benen. Backar som bara består av mossa. Stigarna är fyllda med rötter och stora stenar. Helt plötsligt kommer en stock som fallit till marken under något oväder och bildats till ett hinder att tvingas hoppa över. Variationen är oändlig och inget parti är den andra lik och det är därför jag älskar skogen och att springa i den. Har aldrig upplevt att det blivit tråkigt under någon runda utan mer att jag velat fortsätta. Känner man så så är man i sitt rätta element.
Idag var jag ute på en tur och utmanade mig själv med extra fokus på bergslöpning. Min runda bjuder allmänt mycket på just berg och upplever att det är min svaga sida. Inte bara jobbigt för benen utan även tekniskt svårt pga dem ojämnheterna som berg bjuder på. Som dem flesta vet så är berg inte platta någonstans utan ytan är så ojämn som det bara går att bli. Ibland kan man även behöva göra småhopp för att ta sig uppför och fram. Min fart över bergen är inte speciellt fort då jag är rätt feg, rädd för att ramla. Men övning ger färdighet och träning ger resultat. Att gå från asfaltslöpning till traillöpning är inte lätt. Farten har jag men saknar stryka, teknik, mod, säkra stabila fötter och balans. Men en dag susar jag fram genom skogen, över stock och sten, säker som ett rodjur som stutsar fram i obanad terräng och tar mig an bergen som om det vore plan asfalt. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Men jag har ingen bråttom någonstans, det får ta den tid det tar.
Kommentera