Medan dem flesta löparna stack till hässelby för att springa ett lopp valde jag att stanna hemma. Även om jag älskar att springa lopp och tävla så lockade inte ett platt asfalts lopp. Hässelbyloppet brukar vara mångas mål då den flacka banan gör det möjligt till flera person eller årsbästa på distansen 10 km. Men asfalt och flacka banor är typ det tråkigaste som finns enligt mig. Istället tog jag sovmorgon, åt min favoritfrukost i lugn och ro och tog rätt chill innan jag slängde på mig löparkläder och stack ut. Har varit riktigt sugen på att springa fort ett tag nu. Men har mest sprungit traillöpning i skogen och där det mer styrka än fart som byggs även om pulsen kommer upp rejält i vissa backar.
Valde att springa en kuperad men ändå en snäll runda med tanke på dem breda skogs och grustigarna. Rätt skönt ibland att kunna springa en rätt kuperad terräng runda utan att riskera att man snubblar på alla de miljontals rötter som skogen bjuder på haha Men i alla fall: Idag så var min plan att få till en snabb mil i kuperad terräng och benen svarade positivt på det. Dem var med på noterna redan från början och det kändes nästan som om jag flög fram. Hela milen flöt på riktigt bra även om jag på slutet fick använda pannbenet ett x-antal gånger. T ex när ett par rejälare backar kom och farten låg rätt högt. Krigade på trots att benen började stumma till och energin började ta slut. Men ju snabbare man springer desto snabbare blir passet avklarat. Och ju snabbare man springer desto kortare tid varar smärtan. Drog på sista kilometern och avslutade starkt.
Alltid så nyfiken när jag stannat klockan för att kolla vad tiden blev samt snitthastigheten. Fick mig en rejäl chock! Personbästa på milen och dessutom i kuperad terrräng! Halleluja moment!!!!!!
Kommentera