halsoboost.webblogg.se

Jag känner mig oerhört stolt över mig själv. STOLT OCH IMPONERAD!!!!!

Kan liksom inte fatta att jag har klarat min första vätternrundan, 19 år gammal (20 snart hihi). Kunde verkligen inte ha fått en bättre premiär på vätternrundan än den här. Ingen regn, dem första 10 -15 milen i medvind/sidovind, perfekt temperatur, fick chansen att åka med en jämnstark klunga på 6-7 pers och en kropp med cirka 250 mil cykling och runt 100 mil löpning.

 

Klungan kom i kapp mig och frågade om jag ville haka på dem. Jag som innan försökt köra i kapp klungor för att hitta en passande klunga tackade ju inte nej precis till det erbjudandet. Jäkligt trevligt gäng som bestod av flera som kört vätternrundan runt 8-10 gånger samt några som kört 2-3 gånger. Kunniga människor alltså, perfekt! Vi höll ihop hela vägen och hade det trevligt.

 

Vi turades om att dra men jag var en av dem som drog mest och längst. Att ligga framme och dra gav mig en sån jäkla kick. Kroppen kändes oerhört stark! I början var jag jätte pigg och ivrig och låg och drog nån mil eller 2 tills dem sa till mig att byta. Gick liksom som vanligt in i min egna lilla bubbla och bara ångade på.  Men med vinden i ryggen och ett par pigga och starka ben kändes otroligt coolt att ligga och dra. Där trivdes jag! Men sen vart jag bättre på att inte ligga och dra för länge för att spara på kraften. Det är ju för tusan 30 mil och den hel del kraft behövs sparas till på slutet.

 

Jag upplevde aldrig någon stor dipp egentligen utan kände mig pigg, stark och positiv hela vägen. Dock var det rätt segt när natten kom och det vart bäcksvart. Men lika fort som det vart mörkt, lika fort kom ljuset tillbaka kändes det som. Och vad häftigt det var att cykla på kvällen. Att få uppleva nattens mörker samt soluppgången. Helt magiskt!!! Just där och då ville jag verkligen inte sluta cykla.

 

Kände mig oerhört lycklig under hela vättern. Log från start till mål! Även dem sista 8 milen när kroppen värkte oerhört mycket och att alla backar kom då så log jag och kände mig lycklig.

 

Men vilken lycka det var trots allt att få komma till motala igen. Veta att det bara var några kilometer kvar till mål var oerhört häftigt. Känslan var obeskrivlig när man såg målet framför sig. Tog mina sista krafter och spurtade i mål. Och när medaljen hängde runt min hals. OJ OJ OJ, den känslan ! Helt otrolig!

 

Och tiden: 10.45 h. Obeskrivligt !