När inte benen orka springa tar man sig fram med vilja! När pannbenet sträjkar springer benen på ändå!
Rätt intressant det där hur ens kropp fungerar när det börjar ta emot. Ett tag idag var benen riktigt trötta, i dem värsta backarna började mjölksyran smyga sig på men hjärnan skrek fortsätt. Vid ett par tillfällen skrek hjärnan att stanna men benen bara fortsatte att springa på, som på automatik.
Jag har liksom accepterat att det kan gå riktigt tungt ibland och ger inte upp för att det tar emot. Och det tror jag att jag kommer att komma långt på. Att acceptera smärta och motstånd. Det blir liksom bättre tillslut om man bara fortsätter. Och tillslut blir man så tålig att man inte gör en sån stor sak av det hela. Jag börjar nu faktiskt att gå igång på när det går riktigt tungt och blir extra taggad av det. Det är liksom en sån riktigt härlig känsla.
Idag som ni kan förstör gick det riktigt tungt. 15 km i tuff terräng med många stigningar. Sprang denna runda med min morbror för en vecka sedan och då gick det riktigt snabb och var grymt jobbigt. Idag var det grymt jobbigt men inte gick det snabbt. Tunga ben och smärta men man överlever. Så länge jag inte dör kommer jag att tugga på i alla lägen. Trötthet överlever man också. In fact, trötthet kan komma och gå under ett pass. No big deal!
