Jisses vad kallt det börjar bli ute nu! Både igår och idag har jag varit tvungen att både ha vantar, mössa och något varmare på överkroppen för att inte frysa ihjäl. Men jag klagar inte, älskar kyla och hoppas verkligen att kylan stannar kvar och att snön kommer snart. Så sjukt sugen på att åka skidor och se ifall tekniken och styrkan förbättrats sen förra året vilket det iof borde ha gjort pga av all den tid jag lagt ner på stakning och på gymmet. Men fram tills att snön kommer och lägger sig som ett tjockt täcke på marken och försvårar frammarschen i skogen njuter jag av att kunna springa obehindrat i skogen. 
 
Både igår och idag har vi haft ett helt otroligt vackert väder. Klarblå himmel, strålande sol, minus grader och frost på marken. Frosten glittrar som kristaller av solens strålar och varje löpsteg knastrar ljuvligt i mina öron. Det är njutning på högsta nivå och så sjukt rågivande. Där och då släpps alla krav på tider och prestation och istället njuta av varje löpsteg, det vackra landskapet och helst ta en extra sväng för att få njuta ännu mer. Just nu lockar varken intervallpass, tröskelpass eller andra former av prestationspass mig ett dugg. Just nu vill jag bara njuta under mina löppass och om jag då springer snabbt eller långsamt spelar mig ingen som helst roll. Att springa i nuet är det som lockar mig mest nu. 
 
Igår var jag ute på en 15 km tuff traillöpning. Mycket tekniskt svår terräng och ett par rejäla branta stigningar där hela kroppen var involverad för att ta sig uppåt och pulsen steg upptill öronen. Ben fick känna på mjölksyra och magen brändes. Just där och då, mitt i backen njuter jag som mest. Älskar motstånd ! Ville inte sluta springa men någon gång måste man ju det och 15 km fick räcka. Avslutade med dem obligatoriska utfallsstegen och det kändes. 
 
Idag var vädret strålande och frosten låg återigen som ett vitt glittrande täcke på marken. Såklart var löpsuget på topp och benen fulla med energi... och spring. Självklart kunde jag inte tygla mig och begav mig ut i kylan. Knaster knaster knaster lät det. Solens strålar värmde mina frusna kinder och mitt hjärta. Sprang utan klocka idag för att kunna njuta fullt ut. Och hela passet kändes riktigt lätt. En vurpa råkade jag ut för och for med knät rakt ner i berget, inte speciellt skönt. Men resten av passet var så tipp topp i alla bemärkelser att vurpan inte påverkade varken humöret och känslan jag hade. Det var liksom, okej jag vurpade och det gjorde ont men va fan, blir bara mer spännade då. Liksom stuntlöpning, jag utför stunttrick och löpning på samma gång. More action to the people! :D