3 veckor har gått sedan jag sprang i mål på mitt livs hittills största utmaning! Är otroligt stolt och imponerad av mig själv som tog mig i mål med tanke på att jag varken har sprungit ultra, fjäll eller berg tidigare. Och att springa in som 9:ende tjej är otroligt stort för mig! Tårarna forsade ut när jag passerade mållinjen och jag har nog aldrig varit så lycklig som då. Lyckligt över att det äntligen var över! Lycklig över att ha klarat loppet! Lycklig över att ha fått möjlighet till att få tatt del av denna fantastiska häftiga natur! Lycklig över att ha fått korsa mållinjen tillsammans med min kompis som jag verkligen ser upp till! Lycklig över att ha fått dela denna otroligt häftiga upplevelse med så många andra sjukt trevliga och ödmjuka männskor! Lycklig över att ha hittat mitt rätta jag !
 
När jag stod på startlinjen var jag grymt nervös, taggad, ångestfylld och förväntansfull! Varmt och eländigt var det också och loppet inleds med 9 km uppför. Efter något som känts som en evighet kom jag äntligen fram till den första matstationen där dem omtalade våfflorna skulle serveras. Och ja, riktigt goda var dem! Hittills kände jag mig stark även om det inte gått så fort hit. Och nästkommande milen kom att bli lekande lätt. Det här går ju som en dans tänkte jag! 2 mil avklarade och inte ens trött! Det här kommer att bli bra! Livet lekte, sprang och njöt av den häftiga naturen och kände mig riktigt hemma. Hade ett stort leende på läpparna och kände mig som Emelie Forsberg!
 
När den omtalde trollsjön kom vart jag i fatt sprungen av min bergsget till kompis och jävulshornen växte snabbt. Här kan jag inte stanna länge tänkte jag och drog iväg med mitt sällskap som jag hade hållt ihop med fram tills nu. Nu vart det att klättra! Som jag trivdes! Kom i fatt och gick om flera stycken. Men min kompis och hans polare kom dock i fatt och jag som kände mig stark och pigg valde att haka på dem och lämna mitt sällskap. Ett misstag som skulle staffas sig senare under loppet skulle det visa sig. Vi la upp ett bra tempo och allt flöt på bra. Jag var pigg och glad och pratglad och snackade alldeles för mycket. Mitt sällskap bad till och med mig att hålla käften ett antal gånger haha
 
Det är sjukt hur snabbt det kan svänga när man är ute så länge som var. Jag kände mig konstigt nog oförskämt pigg men min kompis fick problem med illamående och fick en rejäl svacka. Vi bestämde oss för att ta det lugnare och jag proppade i honom både salttabletter och dextrosol. I sånna här lopp hjälper man varandra, framför allt om man hänger ihop. Man stöttar varandra, hjälper varandra och lämnar ingen ensam!  
 
Vid ca 37- 40 avverkade km började jag också att bli trött. Hade ätit och druckit alldels för lite under loppet. Nu började min ovana av ultralopp sätta sina spår. Energin som kom in nu försvann lika snabbt igen. Mådde lite illa vid varje tugga jag tog av barsen. Dextrosolen hjälpte bara i någon minut. Men huvudet var fortfarnade med och kroppen kändes stark. När en person från mitt gamla sällskap kom i kapp tyckte han att jag skulle hänga på honom. Inte långt kvar till mål nu, sa han. Häng på här! Försökte verkligen men han hade satt upp i ett rasande tempo. Och eftersom utförslöpning är min absolut svagaste sida kunde jag inte hänga på. Tillslut kom även tjejen från mitt första sällskap i kapp oss men orkade inte köra med henne heller. Där och då bestämmer jag mig för att köra med mitt nuvarande sällskap. Och jag bestämmer mig för att fullfölja loppet med min kompis.
 
Det svänger snabbt som sagt och helt plötsligt får min kompis nya krafter och jag hamnar i värsta svackan. Men jag tänker inte släppa honom och hans polare. Jag ska springa i mål med honom. PUNKT! Kriga kriga kriga! Inte långt kvar nu, inte långt kvar nu repeterade jag för mig själv! Håll ut! Men hjärnan var bortkopplad, kroppen var helt tom på energi och musklerna otroligt trötta. Koncentrationen var på noll och att fokusera på stigen nu var nog loppets största utmaning för mig. Tårarna var nära att komma flera gånger om men gjorde allt för att hålla dem inne. Jag ville bara bort från detta helvete, vill inte vara där! Ville lägga mig och sova och vakna upp i vetskapen att detta bara var en dröm som övergått till en mardröm. Men dettta var ju så verkligt som det bara kan bli!
 
Jag sprang i sömnen kändes det som, för jag var allt annat än där, jag var långt borta! Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Men efter regn kommer solsken säger man ju. Allt eländigt varar ju inte för alltid! När min kompis utbrister att han ser målet och att det max är 2 km kvar skriker jag rakt ut " nu jävlar nu kör vi". Gråten sitter i halsen och jag kan knappt hålla mig längre. När vi har målet framför oss tar vi varandra i händerna och passera mållinjen med händerna uppsträckta i luften. DÅ kommer tårarna som jag hållt inne väldigt länge forsandes ner för mina kinder. Jag står verkligen och storbölar!  Och jag känner mig som världens lyckligaste tjej.
 
Känslan av att ha kommit i mål är oslagbar och går inte att beskriva! 57 km med 3000 höjdmeter i bergs och fjällmiljö. JAG KLARADE DET!!!!!
 
 
 Fler bilder kommer att komma...
 

1 kommentarer

Miranda

19 Aug 2014 07:21

Grattis till en suverän prestation! Grymt kämpat! Vilket lopp, låter helt fantastiskt, och galet långt och jobbigt!

Svar: tack så hemskt mycket, riktigt tufft var det men så himla vackra vyeer att njuta av under loppets gång :D
None None

Kommentera

Publiceras ej